1907-1944

Fotboll. Ett spel viktigare än liv och död. The Beautiful Game. Schack på det gröna fältet. Världens populäraste idrottsgren. Och mycket, mycket mera.

Till Finland anlände fotbollen på 1890-talet. Engelska sjömän och finska skolpojkar sparkade boll i Viborg, Vasa och Åbo. I början av 1900-talet blev verksamheten mera organiserad, då allt flera idrottsföreningar började intressera sej för spelet. I Helsingfors fick fotbollen sitt genombrott under sommaren 1906, och på hösten samma år spelades den första betydande fotbollsturneringen i Kajsaniemi. Det var närmast skolornas lag som deltog. Följande steg togs i maj 1907, då Finlands Bollförbund (Suomen Palloliitto) grundades. I huvudstaden var fotboll populärt framför allt i skolorna och därmed var det närmast skolelever, som rekryterades till klubbarnas fotbollslag.

UPPSVING (1908-1912)

Idrottsföreningen Kamraterna r.f., Helsingfors (HIFK) hade i sin tur grundats ett decennium tidigare av skolpojkar från Svenska Reallyceum. Efter några aktiva år föll föreningen i något slags slummer, men på hösten 1907 vaknade verksamheten åter till liv. Friidrott, bandy och fotboll blev starka IFK-grenar redan i ett tidigt skede. Sin första fotbollsmatch spelade IFK på Kajsaniemiplanen 17 maj 1908. För motståndet svarade Unitas, och denna historiska match slutade efter 60 minuters spel med IFK-seger; siffrorna var 2-1. Redan nu spelade IFK:s lag i röda, stjärnprydda tröjor. Svarta spelbyxor byttes till vita ett par år senare. Under år 1908 hann IFK ännu spela sin första internationella fotbollsmatch (där man förlorade mot svenska Östermalms IK med 3-7) samt delta i den första FM-turneringen i fotboll. Där blev det respass direkt, då rödtröjorna utklassades av Polyteknikerna med hela 0-10. IFK:s första fotbollssäsong präglades alltså av varierade framgångar, men intresset för spelet var stort.

Under åren 1909-12 seglade IFK-fotbollen fortfarande i medvind. Laget klarade sej till FM-finalen två gånger, dock med två förluster som resultat. Fotbollens popularitet växte dock i en sådan takt att IFK redan år 1909 kunde grunda ett reservlag, och samma år arrangerade IFK sin första internationella fotbollsturnering. Landslagets verksamhet påbörjades, och IFK:s spelare var naturligtvis aktivt inblandade. Finlands fotbollslandslag, som innehöll hela fem IFK-spelare, deltog i sommar-OS 1912 och klarade sej utmärkt. Till allas häpnad slog Finland nämligen både Italien och Ryssland, och knep en hedersam 4:e plats i turneringen. Det här är fortfarande landslagets största framgång genom tiderna. De fina prestationerna skapade en hel del framtidstro för finsk fotboll.

I dessa tider såg fotbollens tävlingskalender väldigt annorlunda ut jämfört med dagens situation. Säsongen var tudelad: på våren spelade man från Valborg till slutet av maj, sedan hade man tre månader sommarlov, efter vilket man åter fortsatte från början av september till slutet av oktober. Först under 1920-talet blev det vanligare att spela också under sommarmånaderna. Under säsongen spelades det diverse turneringar om olika slags pokaler och vandringspris. I Helsingfors började man så småningom också under våren spela seriematcher mellan stadens bästa lag (nuförtiden skulle man kalla det distriktsmästerskap). Finska mästerskapet avgjordes först på hösten i en särskild cup-turnering. Antalet deltagande lag växte småningom, men cup-systemet hölls i bruk ända till slutet av 1920-talet. Efter det införde man seriesystemet i kampen om Finlands mästerskap.

Också på fotbollsscenen i Helsingfors skedde förändringar. Det trånga Kajsaniemi lämnades och man började i stället spela i Djurgården, där det fanns en till storleken regelenlig spelplan. Ett ännu större framsteg gjordes år 1915. Då fick nämligen Tölö landets första ordentliga, gräsprydda fotbollsplan. Tölö Bollplan (populärt "Bollis") blev naturligtvis också landslagets hemmaplan. På klubbnivå föll Unitas och Polyteknikerna tillbaka, och i stället steg vid sidan av IFK fram lag som Helsingin Jalkapalloklubi (HJK, grundat år 1907) och Kronohagens Idrottsförening (Kiffen, 1908). Mellan dessa tre utkämpades under årtionden många spännande och hektiska matcher. IFK och HJK möttes i fotboll första gången i maj 1909, och resultatet var en förkrossande IFK-seger (7-0). Lagen möttes fem gånger under samma år; en match slutade oavgjort, alla övriga vanns av IFK. En annan ärkefiende var alltså Kiffen, som i likhet med IFK kämpade om den svenskspråkiga skolungdomens själar. Av de traditionella "fyra stora" i Helsingfors kom den fjärde länken, dvs Helsingin Palloseura (HPS), med i bilden något senare, år 1917.

Av de stora namnen under IFK-fotbollens uppväxtår förtjänar några att nämnas. Bror Wiberg (1890-1935) var lagets första kapten och dess bärande kraft. En farlig målskytt både i klubb- och landslaget. Jarl Öhman (1891-1936) representerade IFK i närmare femton år. 1922, då Öhman också var landslagets spelande tränare, gjorde han i en landskamp mot Estland ett rekord som förblir mycket svårslaget: hat trick på 14 minuter och sammanlagt sex mål! Vår södra granne föll till slut med siffrorna 10-2. Öhman gjorde 9 mål i sina 8 A-landskamper; utan första världskriget hade bägge siffrorna troligen varit betydligt större. Liksom både Wiberg och Öhman, hörde även legendariske Algoth Niska (1888-1954) till IFK-spelarna i det framgångsrika finska fotbollslaget i sommar-OS 1912. Styrman Niska, som ägde ett flertal snabba motorbåtar, blev känd som en djärv och framgångsrik spritsmugglare under förbudstiden på 1920- och 30-talen. Före andra världskriget var det dags för annorlunda hjältedåd; med hjälp av förfalskade pass lyckades Algoth Niska föra ut hundratals judar från Hitlers Tyskland och därmed rädda dem från en säker död.

LUGNET FÖRE STORMEN (1913-1929)

Efter OS-året 1912 var IFK:s framgångar i fotboll blygsammare än väntat. Följden var att man förnyade laget med hård hand, och av de gamla nyckelspelarna fortsatte endast Jarl Öhman. På grund av första världskrigets utbrott spelades ingen FM-turnering år 1914, och IFK fick nöja sej med att vinna Helsingfors-mästerskapet. Rödtröjorna krossade HJK med siffrorna 6-1, och i finalmatchen i november slogs Kiffen, som då var regerande finsk mästare. Under de två följande säsongerna spelade IFK hyfsat på våren, men förlorade på hösten i FM-turneringens semifinalskede mot blivande mästarna Kiffen. Intresset för läderkulan växte dock fortfarande och IFK kunde grunda redan ett tredje lag för sina fotbollsspelare. Men sedan var det dags för de ödesdigra åren 1917-18, då idrotten sköts i bakgrunden av större historiska händelser. Finland blev självständigt, men snart efter det bröt ett blodigt inbördeskrig ut. Tillbaka på fotbollsplanerna var man först i september 1918, då IFK och HPS möttes för första gången. Slutresultatet var 1-1.

Under sitt första årtionde var IFK på fotbollsplanerna känt som ett starkt lag på våren, men svagare på hösten. Största orsaken till detta var den långa sommarpausen, under vilken IFK-spelarna spreds vind för våg. Och när hösten nalkades, var motståndarna bättre samspelta än de stjärnprydda rödtröjorna. Kontrasten var särskilt stark åren 1919-20. Då vann IFK Helsingfors-serien överlägset på våren, men klarade sej sämre i höstens FM-turnering. I vägen stod ofta HJK, ett lag som IFK brukade krossa under vårsäsongen. Relationerna mellan de två klubbarna blev allt spändare på sommaren 1920, då IFK:s landslagsman Verner Eklöf hoppade över till HJK. Det här anses vara den första storvärvningen i finsk fotbollshistoria. Ännu i vårens och sommarens matcher hade IFK slagit HJK med klara siffror, men i FM-turneringen på hösten gick det annorlunda till. Det första mötet var mållöst, och reprisen vanns av HJK med 1-0, naturligtvis med Verner Eklöf som målskytt. I landslaget svarade Eklöf sammanlagt för 17 mål och med denna prestation var han statistiketta i Finland ända till år 1995, då han passerades av Ari Hjelm (som idag är tränare för ligalaget Tampere United).

Den första halvan av 1920-talet var åter en mera anspråkslös period för IFK:s fotboll. Bara en gång var man med i FM-turneringen längre än den första matchen, och år 1925 hade klubben inte en enda spelare i landslaget. Saken blev inte bättre av att lokalkonkurrenterna HPS och HJK klarade sej utmärkt och i praktiken delade på FM-titlarna sinsemellan. Situationen var dock inte alldeles hopplös: IFK:s nya, lovande spelargeneration började småningom växa upp. År 1927 hade IFK redan fem landslagsdugliga spelare och i FM-turneringen tog laget sej till semifinal, där man förlorade knappt mot Viipurin Reipas. Ännu bättre blev det följande år, nu med Kurt Nylund som ledare för fotbollssektionen. IFK klarade sej till FM-final, där det blev oavgjort mot hemmalaget TPS. Det blev omspel på Bollplan i Tölö inför 4500 åskådare, en rekordsiffra i finsk fotboll. TPS vann dock matchen med 3-2 och tog sitt första fotbollsmästerskap. IFK:s öde var att lida ytterligare en bitter finalförlust ännu följande år (1929), nu mot HPS, då man inte klarade av trycket som förhandsfavorit. Trots allt stod det klart att de stjärnprydda nu var definitivt på väg mot toppen.

DET GYLLENE 1930-TALET BÖRJAR

I och med det nya årtiondet togs äntligen seriesystemet i bruk i kampen om det finska fotbollsmästerskapet. I IFK välkomnade man säkert denna ändring. Som man även senare har kunnat konstatera, har rödtröjorna aldrig riktigt klarat sej i cup-sammanhang. Medan grannarna HJK (7 FM-titlar), HPS (5) och Kiffen (3) fyllde sina prisskåp under den tjugoåriga cup-perioden, fick IFK nöja sej med fyra förlorade FM-finaler. Men nu var det alltså dags för en riktig, ordentlig FM-serie. De två första åren (1930, 1931) spelades endast en enkel serie, som började i augusti. Fotbollssäsongen började dock redan på våren, och IFK var stark redan då. I juni-juli gjorde laget dessutom en turne på landsbygden, då man spelade mot lokala lag i Savolax, Kajanaland och Österbotten. Bönderna fick se hur man spelar fotboll och helsingforsgrabbarna fick uppleva det exotiska inlandet. Tio matcher och lika många segrar med målskillnaden 54-5 var rödtröjornas saldo i dessa matcher. FM-serien i sin tur slutade med IFK och TPS på samma poäng vilket betydde omspel om mästerskapet mellan dessa två lag, precis som två år tidigare. Men nu var det IFK:s tur; med hjälp av Jarl Malmgrens hat trick vann IFK matchen med 4-1 och därmed också äntligen det länge eftertraktade fotbollsmästerskapet!

Säsongen 1931 liknade väldigt mycket sin föregångare. Redan under vårsäsongen var de stjärnprydda i storform och gav ingen chans åt sina motståndare. Sammanlagt spelade IFK 24 fotbollsmatcher under året och förlorade bara två av dem, båda mot norska Lyn från Oslo. I FM-serien var rödtröjorna däremot oslagbara; laget tog sju segrar på sju matcher, vilket betydde att IFK i slutet av september kunde fira sitt andra raka finska mästerskap. Holger Salin var med sina 11 mål åter seriens skyttekung; året före hade han ännu delat titeln med Olof Strömsten (Kiffen). I och med fotbollsmästerskapen började en glanstid för bollsporter i IFK. Friidrotten hade hittills varit föreningens flaggskepp och klart starkaste gren, nu började framgångarna på en allt bredare front.

Finland var under mellankrigstiden väldigt annorlunda jämfört med dagens Finland. Efter inbördeskriget präglades samhället av starka inre motsättningar, vilka naturligtvis satte sina spår också på idrottslivet. Indelningen i det vita och röda Finland betydde att klubbar hörande till Arbetarnas Idrottsförbund (AIF, på finska TUL) tävlade i sina egna serier utan att delta i Bollförbundets eller SVUL:s verksamhet. Således hade AIF:s idrottare ej heller tillträde till Finlands landslag. Ett annat problem var språkstriden, som orsakade spänningar mellan de finsk- och svenskspråkiga, och idrottarna valde oftast att stanna i lag där "lika barn lekte bäst". Gränsen mellan de olika förbunden var ändå inte vattentät och värvning förekom också i dessa tider. Ännu handlade det inte så mycket om pengar, däremot lockade man duktiga spelare med goda arbetsplatser, som särskilt under 1930-talets depression var högt uppskattade. Man skall inte heller förbigå AIF-idrottarnas egna ambitioner och önskemål att komma framåt i sin idrottskarriär. Att spelarna ofta kände varandra och kunde umgås oberoende av förening eller förbund gjorde anpassningen till den nya föreningen lättare. Det var snarare de olika idrottsledarna som fick dra de stora linjerna och slåss mot varandra.

Det var särskilt HJK som värvade spelare från Ponnistus, Jyry och andra arbetarföreningar verksamma norr om Långa bron. Men också IFK fick förstärkningar från arbetarlägret. Redan långt tidigare hade man i IFK deklarerat att idrott och politik inte hör ihop. Således var vägen öppen för en verklig supertrio som rödtröjorna fick från Töölön Vesa: Ernst "Erkkuli" Grönlund samt bröderna Frans och Leo Karjagin, IFK:s bärande krafter under hela 1930-talet både i fotboll och bandy. Vinterträning i Helsingfors var nämligen i praktiken omöjligt ända till slutet av 1940-talet, eftersom planerna var täckta av is och snö. Detta betydde att en stor del av fotbollsspelarna utrustade sej med skridskor och bandyklubba under vintermånaderna. Och eftersom det handlade om duktiga bollspelare, oberoende av gren, blev det gyllene tider även för IFK:s bandy.

HPS SOM HUVUDMOTSTÅNDARE (1932-1938)

De "fyra stora" i Helsingfors regerade fortfarande på den inhemska fotbollsscenen, men det hade skett vissa förändringar i styrkeförhållandena. Efter sina mästerskapsår hade Kiffen tappat kontakten med den absoluta täten, och år 1932 försvann laget från FM-serien för en lång tid framåt. I stället för Kiffen blev nu Helsingin Toverit, som trots namnet alltså spelade i Bollförbundets serier, stadens fjärde storlag. Toverit knep sammanlagt tre FM-brons och kunde aldrig riktigt rubba de större klubbarnas ställning, men särskilt för IFK var laget en riktig plåga i många år. HJK i sin tur hade efter mitten av 1920-talet fått nöja sej med rätt blygsamma framgångar. Detta betydde att det framför allt var IFK samt "de gröna jägarna" HPS som slogs om hegemonin i huvudstaden och samtidigt hela landet.

IFK var år 1932 ute efter sitt tredje raka mästerskap, men säsongen var full av bakslag. Föreningens årsmöte hade beslutat sej att upplösa boxningssektionen, där fotbollssektionens ordförande Kurt Nylund hade varit kraftigt engagerad. Nylund protesterade med att lämna hela föreningen och försökte också få fotbollsspelarna att följa med. Nu prövades lagets enighet på allvar, eftersom det var under Nylunds ledning som IFK hade tagit steget upp till fotbollseliten. Kamratandan var dock stark och bara en spelare lämnade laget. I varje fall hade krisen stört lagets förberedelser inför säsongen, och diverse skador gjorde inte saken bättre. Av IFK:s bärande krafter hade Jarl Malmgren på vintern fått akillessenan av i en bandymatch! Mästerskapsserien spelades nu som en dubbelserie och på grund av alla problem inledde IFK säsongen rätt dåligt. Det blev bättre mot hösten, men denna gång fick IFK nöja sej med bronsmedaljerna medan HPS kammade hem mästerskapet.

Men följande säsong gav de stjärnprydda ingen chans åt sina motståndare. Efter att Kiffen degraderats flyttade Olof Strömsten till IFK, vilket innebar att rödtröjorna i sina led nu hade årtiondets mest fruktade anfallspar Strömsten - Holger Salin. Hela åtta spelare i IFK:s öppningselva sågs under säsongens lopp i landslaget, och resten var före detta landslagsspelare. Ingen överraskning att laget var överlägset i FM-serien. I sina 14 matcher tappade IFK bara en poäng (oavgjort 3-3 mot TPS), alla övriga matcher vann man och silverlaget HJK var till slut hela 11 poäng bakom rödtröjorna i serietabellen. Bara en gång har ett lag vunnit finska mästerskapet med större poängmarginal, nämligen Valkeakosken Haka år 1960, då man redan spelade 22 serieomgångar. Strömsten var målkungen med sina 19 fullträffar, medan Salin gjorde 15 mål. Dessa sekunderades väl av vindsnabbe yttern Gunnar Åström, oerhört skicklige Ernst Grönlund och hårdföre Albin Lönnberg. Försvaret leddes av snabba och säkra Frans Karjagin, lugna Jarl Malmgren och alltid pålitlige Ragnar Lindbäck. Mångsidige Leo Karjagin, Alfons Nylund samt målvakten Gunnar Närhinen kompletterar 1930-talets absolut bästa finska klubblag i fotboll.

Mäastarna är dock alltid ett eftertraktat villebråd och det fick IFK erfara följande säsong. Våromgången gick ännu bra och IFK ledde serien utan förluster. I juli gjorde laget en likadan propagandaturne som år 1930. Åter fick landsbygdens folk se och beundra hur finska mästarna spöade till de lokala klubbarna. Den här gången spreds det fotbollskultur med åtta segerrika matcher. Men i augusti var det dags för en verklig kalldusch: IFK förlorade sensationellt mot Toverit med hela 1-4, vilket var rödtröjornas första förlust på nästan två år. IFK och HPS var dock fortfarande seriens två klart bästa lag och i september möttes de. Segern och samtidigt mästerskapet gick till HPS, som därmed återvände till tronen. Och följande säsong (1935) gick det nästan likadant. IFK började lite trevande, men ledde serien i augusti. Sedan igen storstryk av Toverit och förlust mot HPS i seriefinalen. IFK fick silvermedaljerna, medan HPS igen firade mästerskapet. Då ännu Toverit tog bronsplatsen och HJK var fjärde, var Helsingfors mera överlägset än någonsin. Inte ens de bästa lagen i Åbo, Vasa eller Viborg klarade sej mot huvudstadsklubbarna.

1936 var ett olympiskt år och det märktes även på fotbollsplanerna. Bollförbundet hade anställt tyske Ferdinand Fabra som landslagets tränare. Det engelska trebackssystemet som Fabra lanserade blev nu populärt också i klubblagen. Själva serien var jämn och HJK, som bäst hade anammat Fabras principer, tog sitt första mästerskap på en lång tid. I sin sista match slog IFK ärkerivalen HPS med 4-3, vilket innebar att IFK fick brons och HPS förlorade möjligheterna till sitt tredje raka mästerskap. Finlands trupp i OS hade en stark IFK-prägel: Frans Karjagin, Jarl Malmgren (lagets kapten), Ernst Grönlund och Ragnar Lindbäck var med i laget, som dock slogs ut redan i första omgången efter förlusten (3-7) mot Peru.

Följande säsong blev en kapplöpning mellan IFK och regerande mästarna HJK. Lagen möttes genast i andra serieomgången och "Klubi" vann, men flera förluster än så råkade IFK inte ut för. De stjärnprydda var allt bättre ju längre säsongen led, och på hösten lyckades man äntligen med klara siffror slå mångåriga mardrömsmotståndaren Toverit. I seriefinalen inför 4500 åskådare såg Gunnar Åström och Holger Salin med sina mål till att HJK slogs med 3-1, och efter en oavgjord match i sista omgången i Viborg var det klart att rödtröjorna vunnit sitt fjärde finska fotbollsmästerskap. En kvintett bestående av Åström, Salin, Jarl Malmgren, Ragnar Lindbäck och Frans Karjagin var med i alla fyra mästarlag. 1937 var samtidigt året då IFK för tionde gången i följd knep en medaljplacering; en bedrift som inget annat finskt fotbollslag klarat av. Baksmällan var desto hårdare följande år, då IFK var nära att trilla ur serien. Många av stöttepelarna i laget hade antingen slutat eller saknade motivation. Till slut skärpte sej IFK och undvek kvalmatcherna genom att slå nykomlingen Kuopion Pallotoverit med klara siffror. Matchen spelades på splitternya Olympiastadion.

KRIGSÅREN (1939-1944)

Visa av skadan beslöt man i IFK att föryngra laget, men resultaten var ojämna. Det visade sej besvärligt att hitta en lämplig sammansättning. Unga Erik Åberg, som redan var ett fruktat namn på bandyplanerna, tog steget upp till landslagsnivå också i fotboll. Men 1939 blev ett ödesdigert år, då världspolitikens kalla vindar tilltog till storm. På grund av inkallelse till extra reservövningar avbröts fotbollsserien i oktober, då IFK låg på fjärde plats i tabellen. Den sista november anföll Sovjetunionen Finland, och spelplanerna byttes till slagfält. Vinterkriget blev en svår prövning för Finland, men landets frihet kunde räddas. Också IFK drabbades hårt av kriget. I det första numret av klubbtidningen Kamraten som gavs ut efter freden var första sidan full av namn på stupade IFK:are. Listan var lång; över fyrtio aktiva medlemmar hade stupat i kampen för Finlands frihet.

Under krigsåren hade människorna naturligtvis viktigare saker än fotboll att tänka på. Man försökte ändå spela FM-serie i någon form, som en höst-vår - serie eller som en cup-tävling. Oftast blev tävlingen avbruten. Förutom den allmänt svåra situationen var det bristen på material och manskap som vållade problem. Men fotbollen kunde ändå ta rollen som brobyggare. Vinterkriget hade fört samman de olika samhällsklasserna: både arbetare och borgare, såväl finsk- som svenskspråkiga slogs för det gemensamma fosterlandet. Ett viktigt steg på vägen till konsensus togs sommaren 1940, då IFK som den första klubben i Bollförbundet började samarbeta med Arbetarnas Idrottsförbund. I en vänskapsmatch på Olympiastadion spelade IFK mot Töölön Vesa, och vann med 5-2. Efter kriget översteg man så småningom dessa gränslinjer. Men ännu återstod många kampens år, och av IFK:s fyrfaldiga fotbollsmästare försvann Jarl Malmgren och Holger Salin till de himmelska spelplanerna.